I morgon när höstbudgeten kommer blir det intressant att se om det trots allt blir någon rejäl satsning på innovation, förutom de relativt måttliga pengarna till forskningsinstitut och annat. Med tanke på alla utspel som redan varit, är det inte särskilt sannolikt.

Det kan därför vara värt att återigen fundera kring de ca. 4,5 miljarder som ligger och skvalpar i de två meningslösa fonderna Inlandsinnovation och Fouriertransform. Dagens Samhälle gjorde en granskning av Inlandsinnovation, som tyvärr bara verkar finnas i papperstidningen. Men i allt väsentligt finns detta numera även efter Inlandsinnovations redovisningar också.

Man skulle kunna sammanfatta det med att de inte lyckats investera i nästan något vettigt över huvud taget och framför allt inte i något i Norrlands inland. 

Fouriertransform har inte heller lyckats särskilt bra inom fordonsindustrin, och lider av ett feltänkt redan från början. Många av deras tilltänkta projekt är helt enkelt industriella projekt som inte lämpar sig för finansiering med riskkapital, speciellt inte i denna omfattning, utan snarare med lång i olika former.

I detta ligger också en av de grundläggande hämskorna. De riktade fonderna har fått ett snävt direktiv för investeringarna, samtidigt som de förväntas generera mycket god avkastning. Chansen är minimal att de skulle kunna lyckas med det.

Förhoppningen är att regeringen vågar ta tag i Maud Olofssons gamla surdegar och gör om dem till nåt som kan skapa värde, i första hand en fond-i-fond-lösningen, gärna efter Israelisk modell.

Det är inte fy skam med fem extra miljarder, även om det är lite spillvatten kvar i tankarna.

Det har varit en hel del snack om statligt riskkapital de senaste dagarna efter ett utspel från (s) om att det behövs mer riskkapital, och de föreslår en statlig satsning.

Direkt kommer många magreaktioner från olika håll. De allra mest märkliga är de som kommer från (c), som ju är de som drivit statligt riskkapital i störst skala med Inlandsinnovation, Fouriertransform och nu den enda vägens tidiga riskkapital genom ett förslag om super-Almi. Även Carl B Hamilton (fp) är tämligen missriktad i sin kritik på Newsmill.

Fredrik Segerfeldt pekar ut denna paradox i en egen artikel på Brännpunkt. Han har nyligen gjort en rapport för Svenskt Näringsliv, Jakten på innovationer, om just det statliga riskkapitalet, och tar som många den senaste tiden en avsats i Josh Lerners bok Boulevard of Broken Dreams. Det Fredrik lägligt missar att avhandla är det framgångsrika exempel för statligt riskkapital som Industrifonden utgör. De har både lyckats bidra till att få företag att växa och dessutom levererat bra resultat på insatt kapital (som återinvesteras i en s.k. evergreen-fond). 

Det som är ganska klart är att det inte är helt okomplicerat. Det finns dock en hel del saker som lätt glöms bort i debatten. Det finns ett stort antal positiva exempel på statlig inblandning i riskkapitalet, men då oftast när det agerar indirekt som en investerare i en fond. Här finns många exempel från exempelvis Israel och på senare tid Finland, som jag skrivit om tidigare.

Men också en av de mer hyllade seed-fonderna (tidiga fonderna) på senare år, Passion Capital i England, har merparten av sin finansiering genom statliga medel, men ses allmänt som en privat fond och agerar som en sådan. De har för övrigt investerat i svenska Flattr.

En stor del av investerarna i riskkapitalfonder kommer från pensionsförvaltare. Internationellt, och speciellt i USA, är dessa i första hand privata. I och med att vårt pensionssystem i betydligt större utsträckning är statligt, så är det inte något märkligt om de statliga förvaltarna hade en del av sina investeringar i sådana fonder också. Tyvärr lyckades 6:e AP-fonden göra bort sig kapitalt inom det området, så den dörren är i alla fall tillfälligtvis stängd.

Vi får se vad som kommer fram både från Alliansen, (s) och kanske (mp) i dessa frågor. Det är i alla fall helt klart positivt att de får en såpass stor uppmärksamhet. Låt oss hoppas att det blir mer konstruktiva diskussioner än pajkastning framöver!

Efter vårändringsbudgetens ansats att slå ihop Almi och innovationsbron till en enhet, har jag försökt förstå hur de kunnat komma fram till detta märkliga beslut. 

En del ligger helt klart i en rapport från McKinsey, Översyn av statliga riskkapitalaktörer, som jag efter en hel del möda lyckats få en kopia av från näringsdepartementet, medel vissa delar tippexade av sekretesskäl (mycket märkligt).

Rapporten är tämligen grund, men kanske allra märkligast är just hur den behandlar vissa föreställningar som givna sanningar. Det gäller speciellt målbilden att “undvika överlapp mellan statliga aktörer för att skapa en effektiv struktur”. Detta är en ledstjärna rakt igenom, och andas en gammalmodig snarast monopolistisk syn som knappast gäller något annat område inom offentligheten som inte rör ren myndighetsutövning. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg finns starka bevis för motsatsen. 

Märkligt nog byter de senare sida från det centralstyrda och föreslår en Svensk Tillväxtfond som investerar i privata fonder för att skapa flexibilitet och attrahera privat kapital. Detta är däremot en alldeles utmärkt idé, och precis som de också noterar ett utmärkt tillfälle att lösa de stora mängder medel som ligger låsta i den smala och mycket måttligt aktiva Inlandsinnovation (2 mkr). En ren fond-i-fond-lösning alltså.

De utsuddade områdena handlar om Fouriertransform, den märkliga fonden för fordonsindustrin med 3 mkr under förvaltning. Av sammanhanget förstår man att de föreslår att den skall slås ihop med Industrifonden, men detta tycks då vara mycket känsligt. Det rimliga vore kanske främst att låta den ingå i Svensk Tillväxtfond, då Industrifonden redan är en stor aktör med också drygt 3 mkr under förvaltning.

Man kan hoppas att det snart kommer ett förslag i denna riktning, och kanske kan man tolka suddandet som att det är på gång, men däremot inget för Fouriertransform. 

Ett stort steg bakåt är taget*, men hopp finns i alla fall om ett framåt också(?).

CLASSIFIED…

*) Om det inte möter politiskt motstånd

Redan i budgetpropositionen indikerades att Almi och innovationsbron skulle kunna slås samman. Detta har nu formaliserats i ett föreslaget bemyndigande i en vårändringsbudget 2011/12:99, sid 28 (del av vårpropositionen). Syftet är då som nu en del i att få “en tydligare aktörsstruktur” med “syfte att stärka förutsättningarna för kommersialisering av kunskapsintensiva idéer i tidiga skeden”.

Självfallet är syftena väl så lovvärda, och de flesta kan enas om att något behöver göras. Jag har däremot svårt att se logiken i varför detta skulle leda till förbättringar. Jag kan definitivt se skäl att se över Almis till vissa stycken ganska sömniga verksamhet, men nu är är det ju så att det är Almi som skall ta över Innovationsbron, en uppgift som de med dagens organisation inte är mogen för.

Förutom detta finns det en hel del problem med tanken om samordning till en one stop shop. Ett annat sätt att uttrycka det är att man som entreprenör, genom dagens dåliga tillgång till riskkapital, får en chans att lyckas övertyga den tjänsteman som man blivit anvisad. All vi som har behövt resa kapital vet att det ofta är betydligt fler nej än ja man möter på sina finansieringsstråt, och det gäller även de bra bolagen!

En sund riskkapitalmarknad bör innehålla en rik flora av både finansiärer och investeringsobjekt. Annars utgör det ju per definition inte någon marknad utan snarare en planekonomi för tilldelning av statligt riskkapital. Alla områden med en stark start-up-kultur präglas av denna rikedom av utbud på båda sidor. Självfallet gäller det Silicon Valley, men också Israel, England, Tyskland, Kanada, Danmark och i stort sett de flesta länder med livlig aktivitet.

Ett speciellt intressant exempel är Finlands satsningar, som helt agerar utifrån en fond-i-fond-lösning, det vill säga de investerar i flera olika finansiärer, både mer klassiska seed-fonder och inkubatorer och acceleratorer. Nyligen har de utökat programmet från fyra till nio olika fristående aktörer. Det vill säga 180 grader annorlunda enligt det svenska förslaget.

Jag skulle önska att regeringen före ett genomförande, om propositionen går igenom, tog tillfället att studera den finländska modellen mer i detalj, och inte minst den israeliska som också bygger på en fond-i-fond-lösning med krav om minst 15% privata investeringar, och som varit en viktig del i Israels framgång som startup-nation. På listningar över de bästa platserna för en startup brukar Israel hamna mellan plats 2-5, och Sverige ofta inte ens finnas med.

Äldre debattartikel ur DI som fortfarande är någorlunda relevant

***

Vi behöver en nationell strategi för riskkapital

Xeratechs konkurs i dagarna jämte kritiken kring 6:e AP-fonden gör det angeläget att se vilka följderna kan bli för svenskt riskkapital i stort, för i mångt och mycket har det nästan sinat. Fenomenet syns i flera andra länder också, men det är värre ställt här än på de flesta andra håll. På sikt kommer det allvarligt påverka vår tillväxt och vårt välstånd. Vi behöver snabbt hitta ett samlat nationellt grepp för att skapa nya jobb och industrier, inte bara rädda de gamla.

Man har frågat sig, bland annat på debattplats här i DI, om att riskkapitalfondernas ägande i företag kan innebära en systemrisk. Jag menar att bristen på riskkapital redan är en systemrisk, men då menar jag förstås en annan form av riskkapital. Ett och samma svenska begrepp har kommit att användas för två skilda företeelser, dels private equity för investeringar i sena faser, i princip alltid med hävstång i form av lån och med begränsad risk, dels mer traditionellt riskkapital, eller venture capital, som satsar kapital utan belåning i bolag under tillväxt, kanske t.o.m. innan de börjat generera intäkter.

Vi har i Sverige ganska god tillgång till finansiering i de allra tidigaste faserna. Det finns pengar hos Vinnova, Almi, universitet och högskolor samt inte minst ett utbyggt nätverk av affärsänglar. Det finns också som det verkar nu åter private equity för medelstora bolag att tillgå, en återhämtning efter en tuff tid förra året. Värre är det med det egentliga riskkapitalet (venture capital). Många av branschens bolag befinner sig i dåligt skick och deras kapital är bundet för att säkra befintliga portföljer. De har också svårt att starta nya fonder i dagens finansiella klimat. Det har heller inte blivit enklare efter krisen för 6:e AP-fonden, som trots alla övriga tveksamheter, ändå varit en ryggrad i många av riskkapitalfonderna.

I kritiken mot just 6:e AP-fonden har det framförts att pensionsmedel inte bör utsättas för dessa högre risker. Men frågan är vad som är den största risken? Att inte göra något eller att satsa på att det finns nya, innovativa bolag och affärsidéer? Det om något borde säkra våra pensioner. Jag menar att det borde gå att hitta naturliga statliga roller i detta spel, som är betydligt viktigare än att hålla exempelvis den blödande fordonsindustrin under armarna. Staten har satsat 3 miljarder kronor i det nybildade riskkapitalbolaget Fouriertransform, den kanske största riktade satsningen någonsin av det slaget i Sverige. Säkrar den våra pensioner, och är det verkligen rätt att den är alltigenom statlig?

Jag efterlyser nu en mer övergripande nationell strategi som omfattar både offentlig och privat finansiering. Det är en fråga som bör ledas av regeringen och näringsdepartementet, men med många fler intressenter delaktiga. Det handlar om att säkra en växling där tillväxten har kommit från industriföretag såsom Volvo, SKF, Electrolux & Ericsson till bolag som kompletterar och tar över från dessa in i framtiden. Troligtvis kommer detta att beröras i propositionen om företagsutveckling som kommer i mars, men frågan är såpass angelägen att det är centralt att den diskuteras öppet och så snart som möjligt.

Det finns många olika vägar att gå, och många lärdomar att dra från länder såsom USA och kanske ännu mer Israel, som trots sin litenhet, är ett av de ledande länderna för innovationer och nyföretagande.

Följande är några av de frågor som måste debatteras mer:

◦ Hur kan offentliga medel bättre saminvestera med privata, speciellt nu efter 6:e AP-fondens ändrade inriktning?

◦ Gör de offentliga aktörerna som Almi och Vinnova verkligen rätt saker?

◦ Vilka förändringar i skatter och andra regler kan underlätta för privata aktörer med bibehållen transparens?

◦ Kan och vågar vi kraftsamla för att bygga upp kluster där vi verkligen är starkast, både vad avser olika sektorer och geografiska områden?

◦ Hur kan vi styra forskning och utbildning för att bättre stödja innovationer, kortsiktigt och långsiktigt?

De exakta svaren är inte det viktigaste. En sammanhållen och tydlig satsning är i sig det vi behöver för att skapa en förändring, som även bidrar till de kanske lika viktiga mjuka faktorerna kring en kultur av entreprenörskap som präglar samhället i stort. Statens roll är inte att säkra den totala kapitaltillgången, men några andra än Maud Olofsson och Mats Odell kan knappast vara ansvariga för att ta fram och driva strategin. Allra helst i en utmanande debatt med motförslag från oppositionen.

::Gustaf Rosell

Flerfaldig entreprenör och f.d. strategiutvecklingschef på Sony Ericsson, nu VD på Radar Strategy Consulting