Outnovation

Bidde det en innovationsstrategi eller tumme?

Thu, 11 Oct 2012 20:40:00 +0200

Jag har läst igenom innovationsstrategin nu, men inte hunnit smälta helt. I stort är intrycket att det är en ofarlig programskrift men i egentlig mening inte ett strategidokument. I alla fall inte utifrån en gammal strategs synvinkel.

Man kan ha synpunkter på hur innovation beskrivs, bland annat utifrån ganska enkel bild av innovativa människor och företag, men det är egentligen inte särskilt poängfullt. Viktigare är dock hur själva strategin uttrycks som ett antal delmål som leder till slutsatser om vad Sverige behöver göra. Många av dessa mål är fullt rimliga och logiska, om än lite väl mycket av en bombmatta av olika tänkbara förbättringar. Det sägs vara centralt både med immaterialrätt och öppen innovation. Både stora företag och små är viktigast för att skapa innovation.

Det som saknas är dock de konkreta val och åtgärder som är resultatet av strategin. Till viss del har detta kommit tidigare i budgeten, och det säkert i det ljuset man skall läsa upprepningarna om testbäddar och demomiljöer till exempel, liksom vikten av forskningsinstituten. Här lyser också de ganska traditionellt industriella värderingarna igenom. Trots alla dialogmöten som kunde uppfattas som lite väl fluffiga ibland är det i första hand våra gamla storföretags systematiska innovation som hamnar i fokus. Då är det förstås följdriktigt att bolagsskatten också är ett av de viktigaste instrumenten. Tjänstenäringar, upplevelser och turism är mest begrepp som nämns i en bisats.

Stora företag anses vara motorer för innovations- och konkurrenskraftsutveckling, en hörnsten i Sveriges tillväxt och anses vara starka på att samarbeta med mindre företag. Det sistnämnda är tveksamt redan idag, det övriga alltmer osäkert och ifrågasatt ju närmare 2020 vi kommer. Områden som haltar och verkligen skulle behöva strategier berörs mycket sparsmakat. Med tanke på all diskussion om life science, Södertälje med mera är detta minst sagt märkligt.

Jag tycker dock förstås att det ges alldeles för lite utrymme åt entreprenörer och nyföretagande. Det finns en vettig problembeskrivning av kapitalbehoven inte minst i tidiga skeden, även om tillgången till kapital anses vara medelgod (det är den inte…). Ändå gjorde man inget åt surdegarna Inlandsinnovation och Fouriertransform och dessa ca. 4 1/1 miljard. Inte heller har man uppfattat att det är entreprenörernas skattesituation som är den mest problematiska idag, inte storbolagens eller utländska forskares.

I övrigt får sociala entreprenörer en del uppmärksamhet (men oklart exakt vilka åtgärder som kan påverka utvecklingen), regionala frågor ett lagom fokus, innovation i offentlig sektor bra tyngd (men utan att det görs klart hur det skall hanteras styrmässigt eller hur innovationsupphandling skall fås att fungera i praktiken).

Mest förvånande hur försvinnande lite fokus det är på innovationer kopplade till miljön. Det finns några passusar här och några inskjutna “hållbar” där. Men inte mycket mer (inte heller i forskningspropositionen). Det tycker jag är är erbarmligt sorgligt med tanke på Sveriges möjligheter inom området och planetens pressade läge i stort.

Efter närmare två års arbete borde man ha kunnat kommit mycket längre och framför allt kunna komma med konkreta insatser. Det här är helt enkelt ingen strategi, utan trots allt mer en tumme.

Startup Communites Feld says sustainable entrepreneurial...

Wed, 10 Oct 2012 10:44:00 +0200

Startup Communites

Feld says sustainable entrepreneurial communities must have:

Two types of people: leaders (entrepreneurs) and feeders (people who support startups, such as government agencies, funders, service providers). While the “feeders” are the very fabric of the community, the entrepreneurs must be in the lead.
A long-term view and commitment to building this community
A philosophy of inclusiveness that welcomes everyone with an interest, not just entrepreneurs
Substantive activities that engage the entire community to help startups move forward

Feld’s insights in the video are based on his new book, Startup Communities. Feld is co-founder of The Foundry Group and TechStars.

Skämskudde för alla riksdagsledamöter. Alla!

Tue, 09 Oct 2012 16:56:00 +0200

Så har politikerna skrikit sig hesa om innovation, hållit fiina dialogmöten landet runt, vurmat för företagande och hur viktigt det är att skapa jobb. Visst kan man förlåta dem en liten smula för att de inte orkat ta reda på fakta att de flesta jobb skapas i små företag (eller egentligen kan man inte det, men låt gå för den här gången). Det lyste ju igenom i budgetarna om inte annat.

Men att det inte skulle gå att hitta en enda vettig motion om entreprenörskap eller innovationer i år är ju rent skrämmande. Är verkligen kunskapen så låg ändå. Det måste väl finnas några riksdagsledamöter som kan entreprenörskap? Och har allt snack om innovation just bara varit snack? (OK, och några fåniga, missriktade innovationscheckar som göder innovationskonsultbranschen.)

Om ni orkar kan ni ju roa er med att söka runt på lite relevanta nyckelord här. Jag blir bara så tacksam om jag faktiskt har haft fel. Har ni otur kan ni springa på Vänsterpartiets motion om att ytterligare försämra för småföretagare genom att gå tillbaka till de gamla 3:12-reglerna.

Man kanske skulle börja bry sig om något annat i stället…

Det är inte lätt med politik för entreprenörskap

Thu, 04 Oct 2012 11:11:00 +0200

När budgeten och skuggbudgetar nu är inne har vi en bra samlad bild av hur mycket politiker förstår av entreprenörskap och innovationer. Skall man sammanfatta det kort, så blir det: inte särskilt mycket. Vi har nu alla ett stort ansvar att utbilda våra politiker för att snarast möjligt kunna få saker att hända i rätt riktning. Det är smått frustrerande för alla oss som försökt få gehör för detta under en längre tid men ideligen möts av politiker som helt enkelt inte lyssnar. Överlag.

Jag har skrivit tidigare om regeringens budget, som mestadels gör små symboliska satsningar i form av spridda skurar och en helt missriktad centralisering av det tidiga riskkapitalet.

Gemensamt för alla verkar vara att de fortfarande tror att jobben skapas i stora företag. Det saknas bra utredningar kring detta (hallå, Riksdagens utredningstjänst!?) men dyker man själv ned i SCB så blir det faktiskt tydligt ändå. Det är verkligen i de små bolagen tillväxten finns, och i princip endast där.

Med denna felsyn är det kanske naturligt att inget förslag tycks ha åtgärder eller ens en tanke på entreprenörers villkor. Vi har fortfarande den kanske sämsta skatten för mindre bolag med resterna av de s.k. 3:12 reglerna för fåmansbolag och tuff beskattning av personaloptioner. För nystartade företag är detta oerhört mycket viktigare faktorer än bolagsskatten.

Bäst för småföretagen är Miljöpartiets förslag om drastiskt sänkt arbetsgivaravgift för mindre företag. Detta har säkert en positiv effekt för de mindre företag som redan är uppe och snurrar, men är trots allt är det inte riktigt det som får en entreprenör att dra igång.

En annan viktig del är förstås kapitalförsörjningen. Regeringen vågade uppenbarligen inte ta tag i sina surdegar med statligt riskkapital med Inlandsinnovation och Fouriertransform, ack dessa dyra missfoster. Så egentligen var det öppet mål för övriga partier. De enda som verkligen berörde dessa var Socialdemokreterna, och mer i en passus i avvaktan på den forsknings- och innovationsmotion de tänker komma in med i höst. Kring detta tema var de för övrigt mer än lovligt otydliga och förvirrade i budgetmotionen. Läs t.ex. kring sid 57. Snacket om innovationsråd och fortsatt fluffighet om innovationsupphandlingar (som redan finns men inte funkar) börjar bli pinsamt.

Miljöpartiet pratar om en grön innovationsfond (sid 2) som skall kunna användas för att stödja forskning och innovation med gröna förtecken. Det är väl så bra, men så som den föreslås utformas, att fonden står för max 25% och företaget 75%, så är den liksom det mesta övriga mer anpassat för större företags investeringar i grön teknik, och definitivt inte innovation. Speciellt inte i mindre företag. Hann ni verkligen tänka igenom det där, (mp)?

Med tanke på hur alla partier skrikit sig hesa om innovation i alla möjliga former, till den gräns att man själv vill börja undvika ordet, är det märkligt hur off de aktuella förslagen faktiskt är när det gäller att kunna åstadkomma något, speciellt i de små företagen. Lite smått hopplöst känns det, men vi får hitta på nåt sätt att utbilda dem. För nu blir det betyg F eller möjligtvis E överlag.

Impact investing utan impact?

Thu, 04 Oct 2012 09:21:00 +0200

Alltefter att jag varit involverad i olika försök att få igång mikro-VC-verksamhet i södra och östra Afrika har jag följt det nya investeringsområdet impact investing med intresse och viss skepsis. Det handlar alltså om investeringar som sätter minst lika högt fokus på sociala och/eller miljömässiga effekter av en investering som de finansiella. Tanken har dock alltid varit att de skall ge en avkastning, om än lägre, samtidigt.

I vissa fall är dock tanken att man skall generera både hög avkastning och stor effekt av socialt slag. Allra mest absurd är här den svenska Swedfund, som klassas som bistånd men skall ge en avkastning i nivå med den som Borg skäller ut Nordea för. “Vi tillhandahåller inga mjuka pengar”. Lycka till, och inte så konstigt att de hamnar i tveksamma projekt och skatteupplägg…

Jag har inte riktigt fått ihop modellerna i mitt huvud och har sökt efter riktigt bra exempel. Det finns en del, men kanske allra mest talande är avsaknaden av transparens. Ett av de mest respekterade bolagen, som jag också håller högt, har länge undvikit detta genom sin egen variant av patient capital. Och visst är det rätt att dessa investeringar kan behöva lång tid på sig, men ändå… Det är inte utan att man funderar på vad som skulle hända om fonderna skulle öka sin transparens. Nu har Acumen dock faktiskt lyft på locket och börjat visa vad som finns i portföljen.

Hela portföljen ligger back ca. 20% efter skatter, och de åtta mest lönsamma investeringarna har genererat 6% avkastning. Så det ser väl ut ungefär som man kan vänta sig. Men det är ganska långt ifrån de vaga löften om avkastning som förespeglas i branschen.

Man kan ju fråga sig vad som händer nu, om fler blir transparenta. Än så länge syns väldigt lite. Mängden kapital inom denna sektor, speciellt för utvecklingsländer fortsätter öka. I östra Afrika är det nu snarast en bonanza med kraftig avsaknad av bra projekt och synnerligen omogna investerare, speciellt inom tekniksektorerna. Läs gärna denna lysande beskrivning av det fåfänga investerarklimatet i Nairobi.

Personligen tror jag alltmer på att separera olika finansieringsdelar i bidrag och andra mycket mjuka pengar från de som mer krasst skall generera avkastning. Det finns en poäng i att driva ett projekt mot lönsamhet snabbt, även om man kanske tar första steget med en snällare form av finansiering. Så ser det ju inte sällan ut även i vår del av världen.

Mot detta talar psykologiska faktorer, att vissa investerare faktiskt vill låta sig luras och ha den officiella bilden av att det är avkastning som driver. För är det inte denna form av fåfänga som sedan länge driver de affärsänglar som blivit allt viktigare för tekniksektorn, men som sällan genererar bra avkastning?

Som vanligt finns det nog utrymme för båda varianterna, men utvecklingen mot transparens kommer dock att vara svår att vända, inte minst med tanke på hur bistånd blir alltmer genomlyst. Det görs nu också en omfattande satsning på rapportering av branschorganisationen GIIN.

Innovationspengar i barlasttanken

Wed, 19 Sep 2012 17:19:31 +0200

I morgon när höstbudgeten kommer blir det intressant att se om det trots allt blir någon rejäl satsning på innovation, förutom de relativt måttliga pengarna till forskningsinstitut och annat. Med tanke på alla utspel som redan varit, är det inte särskilt sannolikt.

Det kan därför vara värt att återigen fundera kring de ca. 4,5 miljarder som ligger och skvalpar i de två meningslösa fonderna Inlandsinnovation och Fouriertransform. Dagens Samhälle gjorde en granskning av Inlandsinnovation, som tyvärr bara verkar finnas i papperstidningen. Men i allt väsentligt finns detta numera även efter Inlandsinnovations redovisningar också.

Man skulle kunna sammanfatta det med att de inte lyckats investera i nästan något vettigt över huvud taget och framför allt inte i något i Norrlands inland.

Fouriertransform har inte heller lyckats särskilt bra inom fordonsindustrin, och lider av ett feltänkt redan från början. Många av deras tilltänkta projekt är helt enkelt industriella projekt som inte lämpar sig för finansiering med riskkapital, speciellt inte i denna omfattning, utan snarare med lång i olika former.

I detta ligger också en av de grundläggande hämskorna. De riktade fonderna har fått ett snävt direktiv för investeringarna, samtidigt som de förväntas generera mycket god avkastning. Chansen är minimal att de skulle kunna lyckas med det.

Förhoppningen är att regeringen vågar ta tag i Maud Olofssons gamla surdegar och gör om dem till nåt som kan skapa värde, i första hand en fond-i-fond-lösningen, gärna efter Israelisk modell.

Det är inte fy skam med fem extra miljarder, även om det är lite spillvatten kvar i tankarna.

Svenskt Näringslivs nya brukssamhälle

Tue, 28 Aug 2012 10:40:00 +0200

Jag blir beklämd när jag läser Svenskt Näringslivs senaste inlägg om innovation i DN idag. De kör sin vanliga rap, med svepande kategoriseringar utan närmare underbyggnad. Allt mynnar förstås ut i lägre skatt samt forskning och utbildning styrt av näringslivets behov.

Lite cred skall de få för att de nyanserar sitt gapande om lägre skatter. De sätter nu större fokus på ett skattesystem som uppmuntrar entreprenörer. Här har de verkligen rätt, vilket även förra veckans utspel från tre fryntliga professorer i sina bästa år också har i just denna fråga.

Hela Svenskt Näringslivs perspektiv är den gamla industrins. Den industrination som Björklund påpassligt sa att vi varit och skall fortsätta att vara (samtidigt som han kommenderade fram nya ingenjörer). Till den gamla synen hör också tron att man kan kommendera fram nyttig forskning och intresse för ingenjörsvetenskap och andra industrivänliga utbildningar. Brösttoner från brukspatroner är inte riktigt det som går hem hos unga längre, eller för den delen äldre forskare.

Helt fel blir det också när de pratar om statlig inblanding. Med lättköpta exempel som Tjorven blir nivån inte långt från Tea Party-rörelsen. Det de fullständigt missar är att misslyckande är en fundamental del i all innovation. Det är just därför som det inte fungerar att kommendera fram den enda vägens industripolitik efter gamla mönster. Sen finns det oerhört mycket att göra kring att misslyckas smart (tidigt och med medel som snabbt kan anpassas och flyttas till omrpden som fungerar mm.).

Statligt riskkapital har sina sidor, och jag är den första att skriva under på att det behövs en omfattande revision och förnyelse. Att dra undan fötterna helt skulle dock kunna få katastrofala effekter. Det finns inget fungerande privat riskkapital idag (för tidiga faser, inte för vårdskandaler). Däremot finns det t.ex. goda exempel i Industrifondens verksamhet. Lösningen är inte så enkel som antyds, och det blir inte bättre av att de bara presenterar en selektiv och utvald del av den vanligtvis nyanserade professorn Josh Lerner. En av hans viktigaste budskap är att regeringar inte kan kommendera fram innovation och entreprenörskap, speciellt inte enligt bestämda planer. Men Svenskt Näringsliv tror att de kan göra det med forskning och utbildning…

Svenskt Näringsliv behöver en uppdatering till att omfatta morgondagens och inte gårdagens näringsliv.

Ur mobilaskan... till kanske något bättre?

Thu, 23 Aug 2012 14:36:33 +0200

Som tidigare anställd på Sony Mobile (OK, Sony Ericsson) var det inte direkt förvånande med beskedet i morse att bortåt 1 000 tjänster (med konsulter) försvinner från Lund. Många har försökt mena att skälen är vårt kostnadsläge eller dåliga ledarskap. Kostnadsnivån är faktiskt förvånansvärt låg, och definitivt lägre än Japan. Ledarskapet kanske inte varit i toppklass, men till stora delar är det på grund av en söndrande ledarskapskultur med obalans mellan svenska, japanska och kontinentala ledarskapsmönster.

Tomorrow maybe dies?

Egentligen är det mycket enklare än så. När bolaget blir japanskt vill de flytta så mycket som möjligt av de kritiska funktionerna till hemlandet, där de har större kontroll, enklare kan skapa synergier och allmänt gynna de där hemma. Den striden pågick redan när Ericsson var med, men då kunde man motverka det åtminstone till viss del.

Många av de här ingenjörerna kommer att få nya jobb. Frågan är dock om det stannar här. Med flytten av huvudkontoret till Japan, tillsammans med i stort sett all kreativ makt över produkterna, blir utvecklarna i Lund bara en mjukvarufabrik, men frågan är för hur länge? Det är en värdeurholkad position, som lätt kan ersättas av andra mukvarufabriker. Troligt är också att ST Ericsson i Lund drabbas ytterligare med ännu färre, om ens några, komponenter i framtida telefoner.

Det är här det sorgliga ligger. Idag är dagen då Sverige på riktigt tappade sin position inom mobilutvecklingen. Det är förstås en irreversibel process, och inget som går att vända efter att Ericsson backade ur.

Frågan är dock om man kan skapa nåt mer intressant kring uppsägningarna än bra villkor? Från Lund (men inte Stockholm) finns ju goda exempel med Astra Zeneca och hur det ledde till många nya företag. På förslag från facken har också Sony delvis gått med på att stödja starten av ett konsultbolag som till del skulle arbeta för Sony Mobile men också ha andra kunder.

Det är förstås ett positivt grepp. Men man skulle önska (hej, Sveriges Ingenjörer mfl.) att det innehöll i alla fall moment av mer värdeskapande än att sälja timmar. Kanske ett konsultbolag som kunde kombinera tjänster med en accelerator (men gud förbjude en inkubator…) för nya företag? Kanske kunde Sony, tillsammans med andra finansiärer, offentliga och privata, stödja en Googlesque 20%-tid för innovationer vid sidan av konsulttjänsterna? Bygger man på detta sätt är det ju inte otänkbart att man skulle kunna överföra till och med fler ingenjörer än de Sony pratat om till en sådan verksamhet.

I den innovationsstrategi som vi kanske får se nåt mer konkret av till hösten, bör det finnas en liten verktygslåda med krigskassa för att hantera situationer som dessa. Inte för att det skall bli som varvsstödet, eller misslyckade statliga satsningar på riskkapital som Fouriertransform för fordonsindustrin. Utan för begränsade satsningar på hybridmodeller för att stimulera nytänkande och “lagom” mycket risktagande för tidigare trygghetsknarkande mjukvaruingenjörer.

Inför innovationsstrategins halvhalt

Fri, 25 May 2012 10:15:00 +0200

Idag gör innovationsstrategin halvhalt och möts för att diskutera vägarna framåt, om jag förstår rätt.

Det här är vad jag skulle önska att det kommer att pratas om. Det finns mycket annat som är viktigt också, såsom forskningspropositionen, men det är det många som redan diskuterar på andra ställen.

Bredd och fokus

Anslaget är oerhört brett, och kanske behöver vara det till viss del. Men det behövs samtidigt fokus för att få tillräckligt djup i diskussionerna. Jag skulle därför föreslå en uppdelning på:

Produktinnovation (fysiska och digitala)
Tjänsteinnovation (inkl sociala innovationer)
Innovation för offentlig sektor

En sådan uppdelning skulle vara mer relevant i mitt tycke än den idag överdrivna fokusen på regionerna. Självfallet skall regionerna vara aktiva inom området, men det vore oerhört fel att göra regionalpolitik av denna fråga!

Riskkapital

Tillgången på riskkapital har diskurerats i flera sammanhang, och det har kommit förslag från bl.a. IVA. För trovärdigheten i innovationsstrategin är det helt centralt att det kommer reella förslag på detta området. Viktigast är då enligt min mening en fond-i-fond-lösning för statligt riskkapital som kan få det privata kapitalet att aktivera sig igen och få nya alerta aktörer att blomma upp. Görs det på rätt sätt bör man även komma åt en del av medlen från EU och EIB.

Helst skulle man se att detta gjordes genom att upplösa eller förändra surdegerna Fouriertransform och Inlandsinnovation, totalt 5 M kronor, vilket bland annat oppositionen har föreslagit. Även den föreslagna sammanslagningen av Innovationsbron och Almi bör backas eller göras om, så att vi inte får ett problem med den enda vägens riskkapital och bristande konkurrens på kapitalsidan, där vi redan idag har alldeles för få aktörer.

Innovationsupphandling

Det råder en rörande enighet om att vi måste möjliggöra innovationsupphandling, och det är absolut inget fel med det. Däremot finns det stora problem i att få det att hända rent konkret. Det är en stor fråga i sig och handlar om hur det skall införas mer konkret. Många av de inblandade organisationerna som skall bistå i stödet är mer än lovligt byråkratiska, och på upphandlarsidan saknas kompetens, och kanske ibland en gnutta mod att hantera frågan, i dessa dagar av skandaler kring vårdupphandlingar.

Innovationspriser

Just nu genomförs den första privata rymdfärden till den internationella rymdstationen. Den är en bieffekt av ett stort och vågat innovationspris (läs: utmaning). Det är ett sätt att jobba som skapar verkshöjd, endast kostar när någon lyckas och ger oerhört mycket positiv energi kring projekten. Detta skulle jag kunna skriva en roman om, men det får bli en annan gång. Men varför inte redan nu ett pris med riktigt höga ambitioner inom förnyelsebar energi eller andra hållbara områden?

Innovation fellows

Obama och hans innovationschef (ja!) Todd Park har just bjudit in till ett program för innovation fellows att bistå med nytänkande. Något liknande kan göras här, inte minst att få in folk med reell erfarenhet av innovation att korsbefrukta tänkandet med det som finns hos tjänstemän och politiker (som förstås också behövs). Kan vi en chief technology/innovation officer som Todd Park också, tack?

Den offentliga sektorn, ja

Det är som sagt mycket positivt att den är en naturlig del i innovationsstrategin. Det är viktigt att få med även att hanteringen av innovation, nyföretagande och annat också sätts upp för att bäst stödja innovativ verksamhet. Flera nya studier har visat (kommer att återkomma till detta längre fram när jag får tid) att detta har varit en bortglömd faktor bakom hur starka kluster bildats i t.ex. Silicon Valley, Israel och Indien. Vi ser nu hur det gör sig gällande i negativ bemärkelse med svagt genomförande av en väldigt bra idé i fallet med innovationsupphandlingen.

Det här är inget litet arbete och det kommer ta tid, men vi behöver ruska om ordentligt!

De goda exemplens makt

Satsa stort på att lyfta fram, dokumentera och lära från goda exempel. Undvik bara att göra det PK.

Våga stick ut hakan och formulera hypoteser

Arbetet med innovationsstrategin har pågått länge redan. Det är självfallet inte fel att lyssna och föra dialog. Men en central del i all innovation är att testa, lära och göra om, inte vänta till sista stund med att formulera den perfekta specifikationen som inte sällan missar målet.

Här andas helt enkelt arbetet med strategin inte den innovation som den skall stimulera. Jag vill se mer konkreta förslag som man för ovanlighets skull i politiska sammanhang till och med vågar dra tillbaka. Utan detta blir det för mycket trevliga diskussioner utan nödvändiga och tuffa debatter. “Fail fast, fail cheap” gäller även i detta arbete. Angry Bird var Rovios 52:a spel. Vi kan inte vänta på den 52:a innovationsstrategin.

Belåtenhet eller sårbarhet - ett strategiskt, ofrivilligt vägval

Tue, 15 May 2012 17:04:00 +0200

Det är lätt att man pratar om hur stora företag inte klarar av att vara innovativa och blir frånsprungna av yngre eller i alla fall mer progressiva företag, inte sällan enligt modellen om disruptiv innovation. Eller ännu vanligare till och med att man menar att de inte satsar tillräckligt på forskning och utveckling.

Men är det verkligen det som pågår i dessa fall? I samband med Kodaks problem nyligen kan man till exempel se ett tydligt mönster. Trots allt vad som sagts så var Kodak mycket tidiga med att förstå den digitala revolutionen. Redan 1993 hade de indentifierat detta och tog in de främsta experterna för att bistå i teknisk och strategisk utveckling. Man var också tidig med digitalkameror. Men på något vis vågade man aldrig riktigt trycka på knappen och agera enligt de ganska givna och utvecklade strategierna. Till viss del handlade det förstås om att inte kannibalisera på de befintliga affärsmodellerna, precis enligt det som kan hända enligt Clayton Christensens modeller. Senare, när inte ens det var relevant, verkar det snarare handla om att inte våga blotta strupen och utsätta sig för det okända. Hellre då tyna bort, verkar det som.

Mobilbranschen visar upp en lång rad av liknande situationer. Jag har själv suttit mitt i ett par av dem. Sony Ericsson hade liksom flera andra leverantörer en mycket bra koll på vad Apple skulle komma med, bättre än vad de flesta utomstående tycks tro. Redan i början av 2006 hade vi bildat oss en bild om vad som skulle komma, och till hösten hade vi även information från en läcka. Det ger en förvarning längre än ett år innan iPhone kom ut på marknaden.

Så varför gjordes ingenting, eller i alla fall inte rätt saker?En nyckelfråga är var denna insikt om utvecklingen fanns? De som såg det klarast var vad man skulle kunna kalla “innovationsagenter”, personer med bra omvärldskoll och allmänt nyfikna. Tyvärr är de också ofta ganska obekväma i organisationen, och risken är mycket stor att ledningen inte lyssnar på dem. Så tycks ha skett på Kodak och likaså Sony Ericsson, men även Motorola.

Nokia och på senare tid RIM är däremot mer en historia av klassisk belåtenhet i kombination med en dinosauries oförmåga att röra sig tillräckligt snabbt, för att senare försöka rädda situationen med troligen fel, snabba beslut.

Det man kan lära av detta är hur viktigt det är att innovationsagenterna har nära kontakt med ledningen, eller att de rent av är en del i ledningen själva. Steve Jobs är förstås ett bra exempel, men för den delen RIMs VD:ar Mike Lazardis och Jim Balsillie under den första tiden, innan de föll offer för sin egen belåtenhet.

Det kan tyckas svårt att hitta agenterna, men det brukar vara ganska tydligt vilka de är. Betydligt svårare är att hitta en ledning som klarar av att hantera det obekväma och faktiskt göra sig tillräckligt sårbara för de svåra diskussioner och val som agenternas, eller ledningens egna, insikter tvingar fram.

Just sårbarheten är central för att våga släppa fram innovation, kreativitet och förändring (ung vid 5:15):

Vad är egentligen statligt riskkapital?

Thu, 03 May 2012 16:04:40 +0200

Det har varit en hel del snack om statligt riskkapital de senaste dagarna efter ett utspel från (s) om att det behövs mer riskkapital, och de föreslår en statlig satsning.

Direkt kommer många magreaktioner från olika håll. De allra mest märkliga är de som kommer från (c), som ju är de som drivit statligt riskkapital i störst skala med Inlandsinnovation, Fouriertransform och nu den enda vägens tidiga riskkapital genom ett förslag om super-Almi. Även Carl B Hamilton (fp) är tämligen missriktad i sin kritik på Newsmill.

Fredrik Segerfeldt pekar ut denna paradox i en egen artikel på Brännpunkt. Han har nyligen gjort en rapport för Svenskt Näringsliv, Jakten på innovationer, om just det statliga riskkapitalet, och tar som många den senaste tiden en avsats i Josh Lerners bok Boulevard of Broken Dreams. Det Fredrik lägligt missar att avhandla är det framgångsrika exempel för statligt riskkapital som Industrifonden utgör. De har både lyckats bidra till att få företag att växa och dessutom levererat bra resultat på insatt kapital (som återinvesteras i en s.k. evergreen-fond).

Det som är ganska klart är att det inte är helt okomplicerat. Det finns dock en hel del saker som lätt glöms bort i debatten. Det finns ett stort antal positiva exempel på statlig inblandning i riskkapitalet, men då oftast när det agerar indirekt som en investerare i en fond. Här finns många exempel från exempelvis Israel och på senare tid Finland, som jag skrivit om tidigare.

Men också en av de mer hyllade seed-fonderna (tidiga fonderna) på senare år, Passion Capital i England, har merparten av sin finansiering genom statliga medel, men ses allmänt som en privat fond och agerar som en sådan. De har för övrigt investerat i svenska Flattr.

En stor del av investerarna i riskkapitalfonder kommer från pensionsförvaltare. Internationellt, och speciellt i USA, är dessa i första hand privata. I och med att vårt pensionssystem i betydligt större utsträckning är statligt, så är det inte något märkligt om de statliga förvaltarna hade en del av sina investeringar i sådana fonder också. Tyvärr lyckades 6:e AP-fonden göra bort sig kapitalt inom det området, så den dörren är i alla fall tillfälligtvis stängd.

Vi får se vad som kommer fram både från Alliansen, (s) och kanske (mp) i dessa frågor. Det är i alla fall helt klart positivt att de får en såpass stor uppmärksamhet. Låt oss hoppas att det blir mer konstruktiva diskussioner än pajkastning framöver!

Konsultrapporten bakom det märkliga förslaget om Almi/Innovationsbron

Sat, 21 Apr 2012 13:36:23 +0200

Efter vårändringsbudgetens ansats att slå ihop Almi och innovationsbron till en enhet, har jag försökt förstå hur de kunnat komma fram till detta märkliga beslut.

En del ligger helt klart i en rapport från McKinsey, Översyn av statliga riskkapitalaktörer, som jag efter en hel del möda lyckats få en kopia av från näringsdepartementet, medel vissa delar tippexade av sekretesskäl (mycket märkligt).

Rapporten är tämligen grund, men kanske allra märkligast är just hur den behandlar vissa föreställningar som givna sanningar. Det gäller speciellt målbilden att “undvika överlapp mellan statliga aktörer för att skapa en effektiv struktur”. Detta är en ledstjärna rakt igenom, och andas en gammalmodig snarast monopolistisk syn som knappast gäller något annat område inom offentligheten som inte rör ren myndighetsutövning. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg finns starka bevis för motsatsen.

Märkligt nog byter de senare sida från det centralstyrda och föreslår en Svensk Tillväxtfond som investerar i privata fonder för att skapa flexibilitet och attrahera privat kapital. Detta är däremot en alldeles utmärkt idé, och precis som de också noterar ett utmärkt tillfälle att lösa de stora mängder medel som ligger låsta i den smala och mycket måttligt aktiva Inlandsinnovation (2 mkr). En ren fond-i-fond-lösning alltså.

De utsuddade områdena handlar om Fouriertransform, den märkliga fonden för fordonsindustrin med 3 mkr under förvaltning. Av sammanhanget förstår man att de föreslår att den skall slås ihop med Industrifonden, men detta tycks då vara mycket känsligt. Det rimliga vore kanske främst att låta den ingå i Svensk Tillväxtfond, då Industrifonden redan är en stor aktör med också drygt 3 mkr under förvaltning.

Man kan hoppas att det snart kommer ett förslag i denna riktning, och kanske kan man tolka suddandet som att det är på gång, men däremot inget för Fouriertransform.

Ett stort steg bakåt är taget*, men hopp finns i alla fall om ett framåt också(?).

CLASSIFIED…

*) Om det inte möter politiskt motstånd

Behov av fokus i en innovationsstrategi

Sat, 21 Apr 2012 12:10:12 +0200

Kommentar på Näringsdepartementets innovationsblogg:

Jag tycker det är värt att fundera på om eller i alla fall hur strategin behöver vara bred och allomfattande.

När det gäller definitionen av och ambitionen kring innovation är det givetvis sant. Likaså när det gäller att skapa rätt grogrund och förutsättningar i form av exempelvis skatter och det ihärdiga byggandet av en kultur som värdesätter innovation och till och med misslyckanden som en del i vägen mot framgång.

Däremot tror jag det är oerhört viktigt att våga kraftsamla när det gäller aktiva satsningar, både när det gäller områden och regioner. Detta är politiskt sprängstoft förstås, men vi behöver finna vägar att nå detta fokus. Områden som ligger utanför fokus kommer att få del av satsningarna indirekt i form av ett förändrat klimat i stort.

Jag vill inte påstå att jag har något tydligt recept för ett fokus, men en väg att göra det kan vara incitamentsinriktade insatser som kräver medsatsningar av olika slag. De föreslagna fond-i-fond-satsningarna skulle vara en sådan väg där man når en förstärkning av andra satsningar. Innovationsutmaningar liknande Xprize kan vara andra alternativ, även för delar som rör offentlig sektor. Detta kommer att leda till kraftsamling och att vissa områden och regioner kommer efter. Att stödja dessa kan visserligen vara rätt men bör vara en del i regionpolitik eller medvetet sektorstöd snarare än innovationspolitik.

Sonys sista chans

Tue, 17 Apr 2012 00:09:00 +0200

Sony är på flera sätt prototypen för dagens Apple med starka vertikala värdekedjor, fokus på design och innovation och förståelse för värdet av innehåll. Men det är nästan som om Apples framgång helt motsvarats av Sony motgångar i en virtuell vågskål med produkter, tjänster och strategier. Ironiskt nog såg Steve Jobs Sony som en förebild mer än som en konkurrent och ville bli “the Sony of Computers”. Men som sagt blev det snarare på Sonys planhalva Apple byggde upp sin totala dominans.

Men vad var det egentligen som gick fel? Likt Apple var Sony starkast när det snarare formade framtiden än försökte lyssna på marknadens önskemål. Enkelt uttryckt kan man hävda att det var just formandet av framtiden de gjorde allt sämre, utan att kunna ersätta den med marknadsnära strategier.

Det började gå fel när det blev allt fler parallella försök att skapa sin egen framtid, utifrån olika Sonybolags horisont. Egentligen är det skrämmande hur fruktansvärt stark silo-mentaliteten var i bolaget. Sir Howard Stringer såg allt detta klart redan från början, men lyckades aldrig få samarbetena att komma på plats. För oss som var på Sony Ericsson var det så självklart att dessa synergier skulle komma på plats, och oerhört frustrerande när inget hände. Redan 2003 pratade vi om “Integrated Business Model” och “Ubiquitous Value Network”. Ovanpå silona fanns också den kanske starkaste kultur av NIH, Not Invented Here, jag nånsin stött på, vilket knappast gjorde det enklare.

En stark ledare som legendariske Akio Morita kunde ändå en staka ut en riktning ur dessa olika viljor, men den förmågan försvann med honom. Alternativet hade då varit att bli mer som de andra, och anpassa sig marknadens önskemål. Men det var man om möjligt ändå sämre på. Det fanns en genuin misstro mot att något värdefullt skulle kunna komma utifrån, och det inbegrep även genomgripande utvecklingar som Internet. Sony förstår fortfarande inte Internet. Det är inte utan att man slås av den fenomenala nollkoll som ibland präglat strategierna och än mer genomförandet, speciellt den med att man ideligen försöker skapa proprietära, låsta modeller utan att ge tillräckligt mycket tillbaka i värde.

NY Times har nyligen skrivit mer om detta, med anledning av nye VDn Kaz Hirai och den nya strategin som sattes i bruk den 1 april (jo, det är sant…). Mycket ser nu bättre ut. Inte minst med hur Sony Mobile får en stark och naturlig plats i koncernen. Kaz Hirai har många starka sidor, inte minst i att vara mer internationell än de flesta, om inte alla, japanska företagsledare. Många har dock hyst en extra förhoppning i och med hans koppling till Playstation-divisionen. Men cred för att skapa den verksamheten skall egentligen gå till Ken Kutaragi. Han är det närmaste en Steve Jobs Sony haft efter Akio Morita, men han fick gå efter förseningar med PS3 och strul kring PSP.

Försökte härom helgen få fart på en gammal Sony Aibo, den senaste (sista?) produkten från Sony som varit riktigt innovativ. Men batterierna ville inte ta mer laddning än för 10 minuters användning. Frågan är om det inte är en ganska bra bild på Sonys tillstånd i stort också… Trött och urladdad.

"We used to go visit Akio Morita and he had really the same kind of high-end standards that Steve did..."

Mon, 16 Apr 2012 23:47:00 +0200

“

We used to go visit Akio Morita and he had really the same kind of high-end standards that Steve did and respect for beautiful products,” Sculley recalls, “I remember Akio Morita gave Steve and me each one of the first Sony Walkmans. None of us had ever seen anything like that before because there had never been a product like that. This is 25 years ago and Steve was fascinated by it. The first thing he did with his was take it apart and he looked at every single part. How the fit and finish was done, how it was built.”

The Macintosh factories were modelled after Sony’s factories. “Steve’s point of reference was Sony at the time. He really wanted to be Sony. He didn’t want to be IBM. He didn’t want to be Microsoft. He wanted to be Sony,” Sculley adds.

”

- http://www.osnews.com/story/23902/John_Sculley_Steve_Jobs_Wanted_to_Be_Sony

En one stop shop för tidigt statligt riskkapital är inte rätt väg framåt

Mon, 16 Apr 2012 20:15:00 +0200

Redan i budgetpropositionen indikerades att Almi och innovationsbron skulle kunna slås samman. Detta har nu formaliserats i ett föreslaget bemyndigande i en vårändringsbudget 2011/12:99, sid 28 (del av vårpropositionen). Syftet är då som nu en del i att få “en tydligare aktörsstruktur” med “syfte att stärka förutsättningarna för kommersialisering av kunskapsintensiva idéer i tidiga skeden”.

Självfallet är syftena väl så lovvärda, och de flesta kan enas om att något behöver göras. Jag har däremot svårt att se logiken i varför detta skulle leda till förbättringar. Jag kan definitivt se skäl att se över Almis till vissa stycken ganska sömniga verksamhet, men nu är är det ju så att det är Almi som skall ta över Innovationsbron, en uppgift som de med dagens organisation inte är mogen för.

Förutom detta finns det en hel del problem med tanken om samordning till en one stop shop. Ett annat sätt att uttrycka det är att man som entreprenör, genom dagens dåliga tillgång till riskkapital, får en chans att lyckas övertyga den tjänsteman som man blivit anvisad. All vi som har behövt resa kapital vet att det ofta är betydligt fler nej än ja man möter på sina finansieringsstråt, och det gäller även de bra bolagen!

En sund riskkapitalmarknad bör innehålla en rik flora av både finansiärer och investeringsobjekt. Annars utgör det ju per definition inte någon marknad utan snarare en planekonomi för tilldelning av statligt riskkapital. Alla områden med en stark start-up-kultur präglas av denna rikedom av utbud på båda sidor. Självfallet gäller det Silicon Valley, men också Israel, England, Tyskland, Kanada, Danmark och i stort sett de flesta länder med livlig aktivitet.

Ett speciellt intressant exempel är Finlands satsningar, som helt agerar utifrån en fond-i-fond-lösning, det vill säga de investerar i flera olika finansiärer, både mer klassiska seed-fonder och inkubatorer och acceleratorer. Nyligen har de utökat programmet från fyra till nio olika fristående aktörer. Det vill säga 180 grader annorlunda enligt det svenska förslaget.

Jag skulle önska att regeringen före ett genomförande, om propositionen går igenom, tog tillfället att studera den finländska modellen mer i detalj, och inte minst den israeliska som också bygger på en fond-i-fond-lösning med krav om minst 15% privata investeringar, och som varit en viktig del i Israels framgång som startup-nation. På listningar över de bästa platserna för en startup brukar Israel hamna mellan plats 2-5, och Sverige ofta inte ens finnas med.

Omvänd innovation

Fri, 13 Apr 2012 08:43:11 +0200

Det är fantastiskt vällovligt och givetvis helt rätt att Sida nu sätter mer fokus på innovationer i välståndsarbetet. Som ett land med lång tradition inom båda områdena, bådar det gott för vad som kan komma fram om satsningen blir mer tydlig. Det finns en del goda exempel som vi kan se som förebilder, såsom Solvatten, PeePoople och EazyStove, även om man kanske skulle önska lite mer variation och fler fixstjärnor.

Än viktigare kan vara att fundera över om det inte kan komma att finnas en underton av innovationskolonialism, om det först och främst skulle komma att handla om innovationer gjorda i Sverige och distribuerade till de stackars fattiga, om än i ack så vällovliga syften. Mycket finns att säga om skalbarheten och långsiktigheten i såna satsningar, men en sak är dock oerhört tydligt. Det går i motsatt riktning till en av de allra starkaste trenderna inom innovation idag, det som oftast kallas omvänd innovation eller reversed innovation. Ämnet har varit återkommande på TED och andra konferenser och dyker upp i flera böcker den närmaste tiden, bland annat Reverse Innovation.

Det centrala temat är att vi kommer se alltmer av innovationer som gjorts för men kanske framför allt i utvecklingsländer som senare sprids eller i alla fall påverkar produkterna i väst. Det är helt enligt Clayton Christensens klassiska modell för disruptive innovations, men inte sällan på en smula syra.

Även inom detta område finns det ett antal återkommande och starka exempel. Banktjänsten M-PESA är en av de vanligast återkommande, där man med mycket enkel teknik lyckats åstadkomma det som vi fortfarande famlar med i väst, mobila betalningar. Ett annat exempel är ultraljudsutrustningar som fungerar tillsammans med smartphones och kostar en bråkdel av de förhistoriska monster vi normalt ser i vården här. Marknadsledaren GE har snabbt behövt komma med en egen liknande produkt, men det är först och främst som ett gensvar till andra liknande som var före, såsom MobiSante Mobius. Tyvärr kom de att tappa närmare två år på en FDA approval, men är nu ute på marknaden. På tjänsteområdet har vi förstås de både beundrade och föraktade mikrofinanserna.

Med tänket bakom omvänd innovation skulle man önska att vi kunde förstå och våga (båda behövs) satsa på att stödja lokal innovation av denna typ. Det är givetvis inte helt lätt, men flera intressanta exempel finns t.ex. i utbildningspaketet HCD Toolkit, Human Centered Design Toolkit, av amerikanska designföretaget IDEO och stött av Gates Foundation. Just detta område är något som vi varit ledande på inom Sverige och säkert kan arbeta vidare på.

Förhoppningsvis kommer nästa One Laptop Per Child vara framtagen i utvecklingsländer, men kanske då riktad mot västerländska skolor. Det är inte utan man undrar om inte det skulle fungerat bättre…

Storföretagarsverige växer tack vare småföretagen

Wed, 11 Apr 2012 02:27:00 +0200

Roade mig med att leka lite med SCBs databas, vilket kanske kan tyckas vara en märklig sysselsättning. Letade egentligen efter en sammansatt bild av var den verkliga tillväxten av arbetstillfällen skett de senaste åren.

Inte helt förvånande är det framför allt inom de små företagen vi sett en tillväxt. Inom segmentet 1-49 anställda är tillväxten 50% 1993-2011, och tämligen exakt jämnt fördelad.

Fortfarande är dock Sverige ett land med merparten anställda i storföretag. Tillväxten där är 2%, men ser man det relativt befolkningstillväxten om 8% är det egentligen en minskning med 6%.

Det här är ju inget nytt, men det befäster ytterligare hur viktigt det är att satsa på ny- och småföretagande.

Gammentreprenörer

Tue, 10 Apr 2012 23:38:00 +0200

Det låter inte så kul med gamla entreprenörer och innovatörer. Visst finns det en extra glöd och entusiasm när vi pratar om ungas nyföretagande och idékraft, men kanske finns det skäl att ta ett lite bredare perspektiv?

Och allra helst vill man ju ha en blandning.

Två artiklar värda att läsa i ämnet:

Is There A Peak Age for Entrepreneurship?

Why startups shouldn’t just be for the young

Dags för en gammkubator?

Om att lära av Steve Jobs

Sun, 08 Apr 2012 00:53:00 +0200

Vi är nog rätt många som suttit och läst Walter Isaacsons biografi Steve Jobs, och kanske till och med Inside Apple, och sammanställt lärdomar som vi kan använda i vår egen verksamhet. Till mångt och mycket är det förstås meningslöst. Om det inte var tydligt tidigare så har det blivit det med dessa böcker, att Steve inte var som oss andra.

Kanske blev Isaacson själv trött på alla tolkningar? han skrev nämligen nyligen själv en artikel i Harvard Business Review om The Real Leadership Lessons of Steve Jobs.

Det finns en hel del intressant även för innovation, även om det kan tyckas lite lättköpt med saker som Focus, Simplicity, Products before Profits & Push for Perfection.

Några saker sticker dock ut lite extra, som till exempel med uttrycket impute som handlar om att ge ett första intryck och ett speciellt budskap med produkten och inte minst förpackningen (lite i andan av 80-talets semiotik).

En sak kan man dock kanske sakna i sammanfattningen, men det kanske är för att den går igen i allt kring Apple - design. Vad blir enkelhet, perfektion och inte minst impute om det inte gjordes med grund i just design?

Och förstås alltid med nyfikenhet inför allt nytt. Vi kan nog behöva mer hippietänkande för framgångsrik innovation.