Efter vårändringsbudgetens ansats att slå ihop Almi och innovationsbron till en enhet, har jag försökt förstå hur de kunnat komma fram till detta märkliga beslut. 

En del ligger helt klart i en rapport från McKinsey, Översyn av statliga riskkapitalaktörer, som jag efter en hel del möda lyckats få en kopia av från näringsdepartementet, medel vissa delar tippexade av sekretesskäl (mycket märkligt).

Rapporten är tämligen grund, men kanske allra märkligast är just hur den behandlar vissa föreställningar som givna sanningar. Det gäller speciellt målbilden att “undvika överlapp mellan statliga aktörer för att skapa en effektiv struktur”. Detta är en ledstjärna rakt igenom, och andas en gammalmodig snarast monopolistisk syn som knappast gäller något annat område inom offentligheten som inte rör ren myndighetsutövning. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg finns starka bevis för motsatsen. 

Märkligt nog byter de senare sida från det centralstyrda och föreslår en Svensk Tillväxtfond som investerar i privata fonder för att skapa flexibilitet och attrahera privat kapital. Detta är däremot en alldeles utmärkt idé, och precis som de också noterar ett utmärkt tillfälle att lösa de stora mängder medel som ligger låsta i den smala och mycket måttligt aktiva Inlandsinnovation (2 mkr). En ren fond-i-fond-lösning alltså.

De utsuddade områdena handlar om Fouriertransform, den märkliga fonden för fordonsindustrin med 3 mkr under förvaltning. Av sammanhanget förstår man att de föreslår att den skall slås ihop med Industrifonden, men detta tycks då vara mycket känsligt. Det rimliga vore kanske främst att låta den ingå i Svensk Tillväxtfond, då Industrifonden redan är en stor aktör med också drygt 3 mkr under förvaltning.

Man kan hoppas att det snart kommer ett förslag i denna riktning, och kanske kan man tolka suddandet som att det är på gång, men däremot inget för Fouriertransform. 

Ett stort steg bakåt är taget*, men hopp finns i alla fall om ett framåt också(?).

CLASSIFIED…

*) Om det inte möter politiskt motstånd