Med Caremaskandalen och överklassafarin blev riskkapitalister hastigt ett av de värst sedda yrkena. Det är förstås mycket sorgligt.
Det som är olyckligt är att vi har ett skriande behov av äkta riskkapital i Sverige idag. Alltså precis jus vad ordet indikerar, kapital som tar risk, med syfte att utveckla företag och därmed indirekt även Sverige.
Att ta risk på det viset innefattar primärt att stödja bolagen genom teckna nyemission och ta en ägarandel i bolagen. Det är också så som “venture capital” arbetar internationellt.
Av någon anledning har vi i Sverige dock samlat ihop allt ägarkapaital i icke-noterade bolag under begreppet riskkapital snarare än just ägarkapital, som vi snarare skulle kunna likna vid det engelska private equity. Den formen av ägarkapital är snarast perfekt utformad för att minimera risk, genom hävstångseffekter genom lån, låg kapitalbindning, och en medveten, kortsiktigt värdehöjande process.
Denna sammanblandning är djupt olyckligt, med tanke på den mediautveckling vi sett för riskkapital den senaste tiden. Sorgligt nog kan man misstänka att det finns en medveten strategi bakom den mycket breda definitionen av begreppet vi har i Sverige. Media har allt för enkelt hakat på informationen, kanske till och med lobbyingen, från Svenska Riskkapitalföreningen, SVCA, som just jobbar med hela denna sektor, men där lågriskkapitalet står för den allra största delen.
Frågan är nu vad vi kan göra för det äkta riskkapitalet skall återfå sin heder?
