Äldre debattartikel ur DI som fortfarande är någorlunda relevant

***

Vi behöver en nationell strategi för riskkapital

Xeratechs konkurs i dagarna jämte kritiken kring 6:e AP-fonden gör det angeläget att se vilka följderna kan bli för svenskt riskkapital i stort, för i mångt och mycket har det nästan sinat. Fenomenet syns i flera andra länder också, men det är värre ställt här än på de flesta andra håll. På sikt kommer det allvarligt påverka vår tillväxt och vårt välstånd. Vi behöver snabbt hitta ett samlat nationellt grepp för att skapa nya jobb och industrier, inte bara rädda de gamla.

Man har frågat sig, bland annat på debattplats här i DI, om att riskkapitalfondernas ägande i företag kan innebära en systemrisk. Jag menar att bristen på riskkapital redan är en systemrisk, men då menar jag förstås en annan form av riskkapital. Ett och samma svenska begrepp har kommit att användas för två skilda företeelser, dels private equity för investeringar i sena faser, i princip alltid med hävstång i form av lån och med begränsad risk, dels mer traditionellt riskkapital, eller venture capital, som satsar kapital utan belåning i bolag under tillväxt, kanske t.o.m. innan de börjat generera intäkter.

Vi har i Sverige ganska god tillgång till finansiering i de allra tidigaste faserna. Det finns pengar hos Vinnova, Almi, universitet och högskolor samt inte minst ett utbyggt nätverk av affärsänglar. Det finns också som det verkar nu åter private equity för medelstora bolag att tillgå, en återhämtning efter en tuff tid förra året. Värre är det med det egentliga riskkapitalet (venture capital). Många av branschens bolag befinner sig i dåligt skick och deras kapital är bundet för att säkra befintliga portföljer. De har också svårt att starta nya fonder i dagens finansiella klimat. Det har heller inte blivit enklare efter krisen för 6:e AP-fonden, som trots alla övriga tveksamheter, ändå varit en ryggrad i många av riskkapitalfonderna.

I kritiken mot just 6:e AP-fonden har det framförts att pensionsmedel inte bör utsättas för dessa högre risker. Men frågan är vad som är den största risken? Att inte göra något eller att satsa på att det finns nya, innovativa bolag och affärsidéer? Det om något borde säkra våra pensioner. Jag menar att det borde gå att hitta naturliga statliga roller i detta spel, som är betydligt viktigare än att hålla exempelvis den blödande fordonsindustrin under armarna. Staten har satsat 3 miljarder kronor i det nybildade riskkapitalbolaget Fouriertransform, den kanske största riktade satsningen någonsin av det slaget i Sverige. Säkrar den våra pensioner, och är det verkligen rätt att den är alltigenom statlig?

Jag efterlyser nu en mer övergripande nationell strategi som omfattar både offentlig och privat finansiering. Det är en fråga som bör ledas av regeringen och näringsdepartementet, men med många fler intressenter delaktiga. Det handlar om att säkra en växling där tillväxten har kommit från industriföretag såsom Volvo, SKF, Electrolux & Ericsson till bolag som kompletterar och tar över från dessa in i framtiden. Troligtvis kommer detta att beröras i propositionen om företagsutveckling som kommer i mars, men frågan är såpass angelägen att det är centralt att den diskuteras öppet och så snart som möjligt.

Det finns många olika vägar att gå, och många lärdomar att dra från länder såsom USA och kanske ännu mer Israel, som trots sin litenhet, är ett av de ledande länderna för innovationer och nyföretagande.

Följande är några av de frågor som måste debatteras mer:

◦ Hur kan offentliga medel bättre saminvestera med privata, speciellt nu efter 6:e AP-fondens ändrade inriktning?

◦ Gör de offentliga aktörerna som Almi och Vinnova verkligen rätt saker?

◦ Vilka förändringar i skatter och andra regler kan underlätta för privata aktörer med bibehållen transparens?

◦ Kan och vågar vi kraftsamla för att bygga upp kluster där vi verkligen är starkast, både vad avser olika sektorer och geografiska områden?

◦ Hur kan vi styra forskning och utbildning för att bättre stödja innovationer, kortsiktigt och långsiktigt?

De exakta svaren är inte det viktigaste. En sammanhållen och tydlig satsning är i sig det vi behöver för att skapa en förändring, som även bidrar till de kanske lika viktiga mjuka faktorerna kring en kultur av entreprenörskap som präglar samhället i stort. Statens roll är inte att säkra den totala kapitaltillgången, men några andra än Maud Olofsson och Mats Odell kan knappast vara ansvariga för att ta fram och driva strategin. Allra helst i en utmanande debatt med motförslag från oppositionen.

::Gustaf Rosell

Flerfaldig entreprenör och f.d. strategiutvecklingschef på Sony Ericsson, nu VD på Radar Strategy Consulting